Jag kommer i detta blogginlägg ta utgångspunkt i stakning, men samma sak gäller för andra tekniker inom längdskidåkning…

Stakning handlar om känsla för frekvens….

Men hur hänger det i äntligen ihop? När ska man använda hög frekvens och när ska man använda låg frekvens?
Jag kommer i detta blogginlägg att dig en förståelse om hur detta hänger ihop. Ska försöka förklara på ett sätt så du förstår…

Som alltid när jag ska förklara saker behövs en figur:-) Figuren är tagen från boken ”Biomekanik för längdskidåkning” från Svenska skidförbundet.

Impuls

 

För att man ska röra sig framåt när man stakar så måste den framåtriktade kraften vara lika stor som den bromsande kraften. I figuren ses den bromsande kraften som det röd markerade området. Den bromsande kraften består av flera olika krafter.
Ena kraften är friktionskraften, med den menas den bromsande kraften mellan skida och snö. Det är den vi vill ha så liten som möjligt genom att ha så bra glid som möjligt.
Det som också bromsar oss är luftmotståndet. Är det mycket motvind, bromsar det mycket. Ligger man tex i rygg på någon när man åker så känns det lättare, mycket pga av att luftmotståndet är mindre…
Det tredje som bromsar oss, är tyngdkraften i uppförsbackarna, ju mera uppför ju mera vill tyngdkraften dra oss neråt.

Om det är så att den framåtriktade kraften är större än den bromsande, då vill vi accelerera… Om det bromsande kraften är större, vill vi tappa fart…

Den framåtriktade kraften styrs av 3 olika faktorer, nämligen

  • frekvensen av rörelsen
  • längden på rörelsen
  • kraften i rörelsen.

Det är de här 3 faktorerna vi påverkar genom vår teknik.
I figuren ses två olika stakrörelser som båda ger lika mycket kraft över tid som den bromsande kraften. Varje grön förhöjning är en stakrörelse. Impulsen, dvs arean under kurvan (kraft x tid), måste vara lika stor på de gröna områden som på den röda under samma tidsperiod.
I den vänstra är det kort rörelse (längden från vänster till höger på varje ”plupp”), hög frekvens (3 ”pluppar”) och stor kraft (höjden på ”pluppen”*).
I högra exemplet är det en lång rörelse, låg frekvens (två ”pluppar”) och mindre kraft.
Som jag skrev tidigare, ger dessa lika mycket kraft över tid….

Frågan är, när använder man vad och varför?

Då är man tillbaka till förra blogginlägget om armarnas position (läs mera här…). Du kanske kommer ihåg att när man har händerna nära kroppen är man som starkast, och i denna position får man ut mest kraft. När behövs mest kraft när man stakar? Det är självklart uppför!
Det är också i början på rörelsen man skapar mest kraft, det är då man kan använda sin kroppstyngd och kroppsstabilitet. Det betyder att rörelsen blir väldigt kort, man avslutar rörelsen innan höften för att snabbt komma upp igen. Om rörelsen blir kort, och man har mycket kraft i rörelsen, vad händer med frekvensen? Den måste bli hög! Dette ses tydligt i filmen i slutet på inlägget.

Väldigt ofta ses skidåkare som försöker staka uppför med en låg frekvens och lång rörelse. Det blir mycket armstyrka och till sist stannar de upp. Ska du ta dig uppför så måste du korta rörelsen, använda hög kraft (det betyder hela kroppen och mycket kroppsstabilitet) samt ha hög frekvens!
Här som all annan stakning handlar det om att sätta kroppen i rätt position, om du inte gör det får du inte nog kraft ner i stavarna… Kroppsposition har jag inte skrivit om, kanske en annan gång:-)

Men om det är så att man får ut mest kraft med hög frekvens och kort rörelse, varför stakar man inte så hela tiden?

Det är så att en muskel är olik stark i olika hastigheter. Om muskeln rör sig väldigt fort, så hinner inte muskeln skapa kraft om rörelsen är för kort. Vid höga hastigheter är det därför viktigt att ta ut längden på rörelsen för att hinna skapa kraft! Det är det som ses i högra delen i figuren. Det betyder att vid snabb stakning måste rörelsen bli lång, då blir frekvensen lägre och kraften lägre.

Väldigt ofta ser jag skidåkare som har lärt sig staka med modern teknik, åka med hög frekvens och kort rörelse i lättare terräng. Tyvärr blir detta väldigt ineffektivt! Man kan jämföra med att åka med första växeln på en bil i 40 km/h. Det låter mycket och man bränner av mycket energi, men det händer ingenting… Anledningen är att rörelsen blir för kort för att muskulaturen ska hinna skapa kraft.
Och självklart tvärt om i tyngre terräng, fyrans växel uppför en brant backe… Det kommer bli stopp!

Frekvensen och längden på rörelsen är på så sätt något som förändras hela tiden ut ifrån hur terrängen ser ut. Man kan tänka sig att man har en automatväxel som hela tiden anpassar detta.

Är man inte van med detta, så behöver man börja tänka och jobba med det.
Man sparar enormt mycket energi ved att hela tiden anpassa frekvensen.

När tänkte du på din frekvens senast?

Under ses två olika filmer, den första brant uppför och den andra lätt utför.
Uppför ses en väldigt kort rörelse, väldigt mycket kraft i rörelsen och hög frekvens.
Utför ses en väldigt lång rörelse, låg frekvens och mindre kraft.

Film stakning uppför

Film stakning nerför