Jag tycker det är skrämmande att höra hur resultatfixerade folk har blivit. Första frågan jag ofta får efter en tävling, är vilken tid eller placering jag hade. Vad spelar det för roll?

Många glömmer bort det som är syftet med träningen, just att man mår bra av det. Och då menar jag både fysiskt och mentalt.
Jag läste en kommentar i tidningen ”Chef” (s. 4, nr 2, 2014) om just en hårt tränande chef som sa:
”Mitt träningsmål är att inte köra Vasaloppet. Jag känner sådan prestationsångest och stress före loppet att mitt jobb blir lidandet. Jag vill att träningen ska vara rolig och ge energi. Inte ta”.
Hur har det blivit så?
Varför blir ”vanliga motionärer” så nervösa att de inte vill vara med i en tävling? Det borde vara tvärt om… Jag VILL vara med i tävlingen för jag tycker det är kul och det får mig att må bra.
Att lägga fokus på vad man tror att andra förväntar sig av en och vad man tror att andra tycker om en, är ett problem som blir större och större.
För det första är det något du själv TROR att andra tycker, det är inget du vet. Men tror du på dom tankarna, så blir det tyvärr facit för dig! Kom i håg, det är bara dina dumma tankar…
För det andra, så tror jag faktiskt de flesta har nog med sitt eget. Och dina vänner, tycker om dig oavsett vilket resultat du får!

Självklart tycker jag det är viktigt med mål. Men målen ska vara DINA egna och inte vad du tror någon annan tycker. Och de ska vara satta ut från din kapacitet. Själv är jag en av få som har känslomässiga mål. Jag jagar den perfekta känslan, just den känslan av att ha gjort allt rätt just den dagen. Har jag den känslan efter tävlingen, ja då har jag gjort det perfekta loppet. Då spelar tiden eller placeringen ingen större roll…